|  Stor
bild
Ögonpyrolan är en symbol
för nyckelbiotopsinventeringen.
Ögonpyrolan har mycket speciella krav på
sin livsmiljö. Den är därför hotad eller ovanlig och
har svårt att klara sig i dagens skogslandskap (rödlistade
arter). Kåikuls Bysamfällighet har därför i samråd
med Skogsvårdsstyrelsen beslutat att lämna det område
där Ögonpyrolan växer orört för att gynna kärlväxter,
vedsvampar och lavar.
Nyckelbiotopen är gammal granskog mot Görjeån.
Läs mer om pyrolor i byn
I
dag
Kåikul med alla sina sjöar förvandlas sommartid till ett lummigt
paradis som välkomnar återvändande bybor. ”När jag blir stor ska jag bo
i Kåikul” har många barn hävdat men tyvärr blir inte verkligheten alltid
som man drömmer.
Sommaren1994
återinvigdes den gamla skolan som tack vare några bybors envishet restaurerats.
En imponerande samling kåikulälskare deltog i festligheterna
och
glada skratt och folkmusik ekade över Kåikuls sjöar och ängar.
Återigen kan man dansa i Kåikul
Kåikul
by
presentation
av Eivor Auna och Birgit Larsson Auna
Kort
historik:
Kåikullandet ska ha varit i Aunasläktens besittning sedan 1727 (enl.F.Hultblad),
1750 skattade samerna Auna och Julkus för landet. Den första bebyggelsen
anlades 1819 av skogssamen Mickel Andersson Auna. Han och brodern Lars
brukade beta sin stora renhjord vid Aunatjärn (kartans Onatjärn) vid
Edefors. Renhjorden har även tidvis förts till bete på Kallaxheden
vid Luleå. Omkring 1833 förlorade Aunasläkten nästan alla sina renar på
grund av härjningar av nio vargar samt klövsjuka och renpest. Lars återställde
renstammen.
Denna
genuina skogssameby omvandlades med tiden till en agrar by. Besläktade
familjer delade under en övergångstid sysslor mellan sig – en del bedrev
renskötsel, en del jordbruk. Renskötseln som länge varit huvudnäringen
var i slutet av 1950-talet i det närmaste obefintlig. Aunasläktens omtalade
renhjord som under 1800-talet lär ha varit så stor att den vid höstflytt
sträckte sig från Storsand till Edefors (6 km) är bortglömd sedan länge.
Skolan i Kåikul drevs t.o.m VT 1935. Byar som Krokmyran, Aspberg,
Kilkok, Tjaja och Småträsk var barnrika och elevunderlaget således gott.
Under andra världskriget stationerades
luftbevakning i Kåikuls skola. Män och
kvinnor från södra Sverige deltog i bevakning av luftrummet. Om denna
period kan sägas att nöjeslivet i Kåikul var på topp. Gamla tiders kallvattudans
fick ge vika för foxtrot till grammofon och kringresande tivolin fann
det värt att stanna till i byn ett par dagar då och då. Två caféer serverade
kaffe med dopp till såväl byborna som det stora antal skogsarbetare som
passerade.
|
| |
Gåjkkul
bildat av gåjkko ´torka, törst
(avledningsändelsen -l / är frekvent i samiskan). |
|
Kåikul
– samiska Gåjkkul betyder enligt ”gamla samers”
översättning ”Torkställe”.
Vad man torkade i Gåjkkul kan inte utrönas av namnet. Kan det ha varit
torrkött (mindre troligt enl. Petter Spik, Jokkmokk, 2003),
eller var det skinn eller skohö?
Uppströms Görjeån från Kåikul räknat ligger Luvos. Namnet är
en möjlig stam till luvás’ uppblött, blöt (om skinn, tyg etc),
urvattnad (om kött eller fisk). Om Luvos var blötställe kan
man kanske tänka sig att Gåjkkul -”Torkställe”, då användes just som
torkställe?
Filip Hultblad skriver om ortnamnsidentifiering i
”Övergång från nomadism till agrar bosättning i Jokkmokks kommun”:
”De lapska namnen ha åtminstone i äldre källor ej sällan illa uppfattats
och återgivits av de i språket okunniga skrivarna”.
Ortsnamnet Gåjkkul skrevs sålunda Koikul
*
1977 berättade Sundberg, Kouka för red., att Gåjkkul
på gammellappska (anm. Sundbergs benämning)
betydde att det var en plats där man torkade någonting.
Sundberg berättade också att när han var barn i början av seklet
hade hans familj sina renar kring Sojnakberget. Därför var kontakten
tät med Kåikul. Kring 1907 minns han hur han som pojke var med på
en renskillring i Kåikul på Mellansjögärdan. Varjek-Penner var en
av dem som deltog. Sundberg minns att han och familjens deltagare
i renskillringen övernattade på Knabben.
|
|
