Läs mer om Kåikullandet i Kåikulboken


Norrberget

Kåikul-landet, Gåjkkul


Gårds-
register

 



           

De första som skattade för landet är bröderna av Aunasläkten, Nils Larsson (i Sikträsk), Mickel Larsson Auna (1728 – 1800), och Lars Larsson Auna (1733 – 1799) samt Lars Olofsson Julkus , utan känd släktskap med bröderna.

Koikul torde därför ha varit i Auna släktens besittning sedan 1727. Säkert bundna till landet är Auna samerna Matts Mickelsson Auna (1749 – 1808), Mickel Andersson Auna (1789 – 1851) och Lars Andersson Auna (1799 – 1872). Den sistnämnde lät syna landet 1826 och den därvid upprättade gränsbeskrivningen, den enda kända, inbegriper i Koikul en del av det forna Padjerimlandet.

Renskötseln bedrevs redan på 1700-talet i stor skala.1773 krävde Lars Larsson Auna (1733-1799) att bröderna Lussi skulle lämna från sig ett stycke av sitt land (Puottaurelandet), vilket Lars Larsson Auna behövde till sommarbete för sina renar. Detta avslogs dock. 

 

forts.
Mickel Andersson Auna 1789-1851, och Lars Andersson Auna 1799-1872, brukade under 1800-talets förra hälft flytta om vintern till Aunatjärn (Ounatjärn) vid Edefors.

Mickel Larsson Auna (1728-1800) och Lars Larsson Auna (1733-1799) hade efter mitten på 1700-talet en renhjord som vid höstflyttningen sträckte sig från Storsand till Edefors (6 km).
En nedgång i koikulhjorden inträffade omkring 1833 då hjorden minskade genom härjningar av nio vargar samt  klövsjuka och pest. Den kunde då hållas hela året på skattelandet och skötas av en och två renvaktare.

Detta skulle ha varit upphovet till Koikuls första nybyggesanläggning. Renantalet ökade igen och omkring 1880, då koikulrenarna var uppdelade på mindre hjordar utsträcktes vinterflyttningen ända till Kallaxheden vid Luleå. De hade ända till femton vårdare.   

Omkring 1895 gick antalet renar åter ner, men den växte betydligt till första världskriget och sägs ha varit upp till 5000 djur, då renkött såldes med god förtjänst till centralmakterna. Renhjorden minskade efter första världskriget och uppgick till 450 djur inklusive skötesrenar. 1918, då Spanska sjukan härjade bland Koikuls renskötare, försvann större delen av hjorden, 300 djur, under ouppklarade omständigheter. Då de återstående djuren slaktades ner till ett 40- tal, vårdades dessa våren, sommaren och hösten 1920 i Udjtahjorden, med vilken de 1921 definitivt förenades efter att vintern 1920-21 för sista gången ha betat på Koikul.

Utdrag ut Filip Hultblads bok
Almqvist & Wiksell/Gebers , Boktryck Lund 1968

Mer om bosättningarna i Kåikul finns att läsa under länken: gårdsregister.

Holger Andersson, 90 år, Lillstugan, tar ned hänglavar till svältande renar som en svår vinter uppehöll sig runt byn. Han gör som sin far Anders, f 1886, gjorde och använder samma redskap för att ta ner laven. När renen svälter måste man hjälpa till.