En
Björnjakt 1968 på stenåldersvis.
En bil med turister kom körande efter en skogsbilväg en sommar. Då fick de syn på något som fick dem att bromsa in och med gapande munnar stirra mot skogen. På ett klippblock stod en äldre man som lyfte en stor sten som han tydligen fraktat med sig upp på stenblocket. Så släppte mannen ner stenen, som träffade huvudet på en björn där nedanför som lutade sig mot stenblocket. Björnen verkade dö på fläcken. Efter att ha granskat bytet en stund klättrade mannen ned från stenen, men han hade även visat att han sett bilen.
Nu vågade sig turisterna ut. Herregud! De hade mött en grottmänniska, en Flinta från forntiden. En som slår ihjäl björnar med sten! De hade tur. Mannen var vänlig och de fick ta del av omhändertagandet av björnen. De fick t o m skjutsa honom till en speciell ort. De fotograferade även mannen och hans björn och skickade senare foton till honom.
Red. anm. Vi vågar nog gissa oss till den rätta versionen. Jägaren släppte förstås stenen i huvudet på den skjutna björnen för att kontrollera att den var död.
Björnjakten: Två valfria
förlopp
Fritt tänkt 2004 av
Illustratör:
Henry Larsson Auna (ursprung Knabben)
Jägaren, känd som en mycket skicklig jägare, var född i Kåikul. Han var bl.a. omtalad som en skicklig spårare, som genom sin goda kunskap om marken och djurens vandrings / betesleder kunde förutse var han skulle hitta dem. Jaktkamrater menade att hund var onödig. De jämförde honom med en jakthund, eftersom han nosade sig till legor, gick upp på höjder och klippor för att "dra vind". Han sa att han lärt sig konsten att jaga av sin far och dennes gode vän och granne. Dessa båda var skickliga jägare.
Han var en god berättare av sina jakthistorier eftersom han med inlevelse, kroppsspråk och röstläge helt kunde fånga åhörarnas uppmärksamhet.