WATASKIEDDE

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Vid tjärnen Väta, fanns en timmerhage ungefär 50 meter i diameter. Nu beväxt med renmossa och tall. På denna vall hade man ett s.k. stärbhus till ängeskoja. Även det har nu fallit samman av ålder.
Vid denna vall gjordes en så kallad ”hårsång” ( hårsång betyder troligen att man beskär en gran på ett speciellt sätt, som en magisk ritual i syfte att kanske välsigna personen) för Stara Babba (en ensam, enstörig nybyggarkvinna som bodde på Staraberget), när hon i sin ungdom besökte stället.

Snuppa Akka lät se sig som ett spöke vid Vata flera gånger. En gång sökte hon mota Janne Ersson och hans hustru när de skulle gå hem till Kilkok från Lagnäsån. Akkan sprang före dem på stigen som går mot Jörjån (Görgeån). Stundtals var hon synlig för bägge. När de hade kommit över Jörjån hörde de henne ropa på andra sidan med gäll röst: ”Kå ittji jovsa tunno tanne” = att jag int komdes över här”.
Sägnen berättar att Snuppa Akkan vid Vata nedgrävt 8 stycken kopparkittlar. Dessa var gjorda så att de passade in i varandra. Den störste rymde 1 skäl - 8 kan. Den minste rymde en kanna. Det sägs att den som vågar resonera med spöket kan visa bort det.
När Erik Johan Sandling från Storsand en vinter skjutsade två timmerhuggare, gick vägen över Vata. Hästen stannade mitt på tjärn och kunde ej fås ur fläcken. Den var orolig och ville inte vända. De tog slutligen från hästen, lämnade lasset och begav sig till Kåjkul. Därifrån sände de Mickel Larsson Auna (1843-1921) dit med en annan häst. Denna gång var intet hinder i vägen. Färdmännen och lasset kom fram till resans mål. Man tillskrev Snuppa Akka äran att ha satt stopp för forans framkomst.
Omkring 1870 hade en järv om natten kommit till renhjorden vid Vata. När Stouralajtos fick se järven, blev han häpen och skumpade iväg. Järven dödades dagen efter av Sundkvistarna i Seunaure med spjut.
I Vata smög en järv på hjorden och dödade en vit vaja om natten. Tjietje (Knabb-Mikas farbror) och Atjak satte stort värde på denna vaja. När Knabb-Mikas farfar fick se den döda vajan beslöt han hämnas, vilket också var hans plikt. Han klädde genast av sig ”muodda”, lade den på vajan, tog sina skidor och sin skidstav och begav sig i järvens spår. Han fann järven och dödade den. Med järven och vajans skinn återvände han till kåtan, där Knabb-Mikas farmor sörjde över vajan. Hon gladde sig dock över att den blivit hämnad.

Berättad av Mika ”Knabb-Mika” Mickelsson Auna (född 1869), för J.G Ullenius
(Anteckningar) 1931.