Botaniska Föreningen i Göteborg

Ängsmarkerna i "det glömda landet"
Föredrag av Mats Karström, torsdagen den 25 september 2003

 

Föredraget behandlade övre Norrlands ängsmarker och deras kvarvarande kvaliteter, i synnerhet i form av låsbräknar och ängssvampar. Den tidigare så rika låsbräkenförekomsten vid Kåikul, vilken spolierades genom skogsavverkning beskrevs ingående, liksom det mera glädjande exemplet med Persbacka, som erhållit ett (förhoppningsvis) permanent skydd för framtiden. Ängsmarkernas beroende av skog (ej hyggen) i sin omgivning poängterades, liksom den långsamma igenväxningstakten, sannolikt p.g.a. det ringa kvävenedfallet och den korta vegetationsperioden i övre Norrland.

Mats började med att erinra om att han redan tidigare gästat Föreningen och talat om gammelskogar i allmänhet och "Steget Före" i synnerhet. Även om dagens ämne är ängsmarker så trodde han sig inte kunna hålla sig helt borta från skogsfrågorna. Han har ju mest blivit känd som "Mr Steget Före", norra Sveriges "urskogsräddare" framför alla andra, men understundom blir han något "trött" på alla skogsproblem och söker sig till ängsmarkerna för att få omväxling bland alla blommor, låsbräknar och ängssvampar.

Ängar i Norrland - finns det? Man kan nog ställa sig denna fråga om man bläddrar i den mera lättsmälta litteratur som finns utgiven om ängar och ängsskötsel. I stort sett alla exempel på värdefulla ängsmarker som presenteras i dessa verk är belägna söder om Dalälven. Mats presenterade en lista med frågor som han själv hade ställt sig, och som litteraturen innehöll få svar på: finns det värdefulla ängar i Norrland?; vilka djur och växter förekommer i dem?; hur bedömer man deras naturvärden?; vad händer med dem vid ohävd?; hur skall man sköta dem för att bevara deras värden?

Mats hade funnit att kärlväxterna i ängsmarkerna i de flesta fall var alltför svårspridda och representerade av alltför få arter för att kunna ge underlag till goda naturvärdesbedömningar. Däremot var kryptogamerna och bland dem i synnerhet de lättspridda ängssvamparna goda indikatorarter. En viktig skillnad mot södra Sverige som han hade iakttagit var att igenväxningen av övergivna ängsmarker, väl till stor del beroende på mindre kvävenedfall, går mycket långsammare i Norrland. Detta får bl.a. till följd att även marker som legat i ohävd under 50 år fortfarande kan uppvisa en artrik ängsflora.

Låsbräknar Botrychium är ett släkte som Mats speciellt intresserat sig för. Dessa "ormbunkarnas Rolls-Royce" har visat sig vara goda ängsmarksindikatorer, i synnerhet de mera sällsynta arterna. Låsbräknarna är märkligt nog "sociala", ett flertal arter kan samexistera i samma ängsmark, så om man finner någon av de ovanligare förekommer oftast även de mera vanliga arterna på samma plats. Mats berättade om den fina låsbräkenängen vid Kåikul som han upptäckte 1986; då förekom där hela fyra arter trots långvarig ohävd: höstlåsbräken B. multifidum (145 ex), topplåsbräken B. lanceolatum (106 ex), månlåsbräken B. lunaria (3 ex) och nordlåsbräken B. boreale (1 ex). Slåtter upptogs på platsen och redan året därpå belönades arbetet med en kraftig ökning i individantalet: höst- 282, topp- 251, mån- 4 och nord- 3 ex; dessutom upptäcktes "Lilla Rut", rutlåsbräken B. matricariifolium i 1 ex - detta var det första fyndet någonsin av arten i övre Norrland. Ytterligare slåtterinsatser under de kommande åren gav bättre och bättre resultat i form av låsbräknar; de högsta siffrorna räknades under åren 1989 och 1990: höst- 510, topp- 483, mån- 17, nord- 11 och rut- 2. Dessa siffror med fler än tusen låsbräkenindivid gjorde dock att Mats inte fullföljde det exakta räknandet under de följande åren utan blott konstaterade att det fanns rikligt av dem, något han fick anledning att ångra. År 1994 väntade nämligen en mycket otrevlig överraskning: skogen runt ängen hade kalhuggits ända fram till dess gräns utan att någon skyddande trädridå lämnats kvar. Detta fick till följd att marken hastigt omvandlades från en låsbräkentorräng till en fuktig mossmatta i vilken låsbräknarna trots fortsatt slåtter fick allt svårare att hävda sig. De mera exklusiva arterna försvann först, medan de vanligare minskade kraftigt i individantal; år 2001 när ängen slogs för sista gången (Mats gav upp; det blev för tråkigt att besöka Kåikul) fanns blott två arter kvar: höstlåsbräken (145 ex) och topplåsbräken (54 ex).

För att ge litet mera perspektiv på låsbräkenförekomsten vid Kåikul presenterade Mats utbredningskartor över hela Jokkmokks socken för dem alla. Månlåsbräken är den mest vittspridda arten, den förekommer i hela området, fastän sällan riklig. Höstlåsbräken är den vanligaste; den finns mest i älvdalarna, men även mellan dem, däremot inte i fjällen. Topplåsbräken har en östlig utbredning i Jokkmokk och håller sig nära älvarna, oftast under HK, Högsta Kustlinjen. Rutlåsbräken (blott i form av "Lilla Rut" - alltid under 1 cm hög) har blott hittats på två lokaler nära Vuollerim (och är ej funnen i Norrbotten, trots deras inventering). Nordlåsbräken är "bicentrisk" i Jokkmokk, den finns dels nere i älvdalarna i öster, dels i fjällen, men har ej kunnat påträffas i skogslandets högre belägna delar.

Ett annat exempel på en rik ängsmark (med mera lyckligt slut) presenterades med Persbacka. Platsen var en gammal lappvall, som 1856 togs upp som nybygge, vilket sedan nedlades efter knappt hundra år. När Steget Före startade 1987 beslöt man att försöka få till stånd ett skydd av Persbacka, såväl ängsmarkerna som den omgivande skogen, genom att visa upp området, göra det känt och skapa en opinion för dess bevarande.

De började med att inventera floran och påbörjade slåttern 1990. År 1997 utkom SNV:s rapport med 105 skyddsvärda skogar i Jokkmokk, bland dem fanns då även Kåikul och Persbacka med, den senare med 42 ha. Två år senare beskrevs Persbacka i "Jokkmokksboken" med 47 ha. År 2000 ledde Mats en exkursion med huvudmarkägaren AssiDomän till Persbacka; de kunde då tänka sig att skydda ca 28 ha av området, dock ej skogen ovanför ängsmarken.
Detta område om ca 19 ha hade i och för sig ej speciellt höga naturvärden, men efter katastrofen vid Kåikul frågade sig Mats vad som skulle hända med Persbacka om man avverkade skogen i tillrinningsområdet.
 Länsstyrelsen i Norrbottens län borde ha skyddat Kåikul från kalhygget, så de fick "dåligt samvete" och kunde förmås att föreslå ängsmarken vid Persbacka till Natura 2000-område. År 2002 gjorde Steget Före en ny avgränsning vid slåttern, denna gång om 58 ha som borde skyddas. Vid en ny exkursion med länsstyrelsen och AssiDomän/Sveaskog nåddes så en överenskommelse, gränserna godkändes och märktes ut i terrängen. (Äntligen - nu är det bara 104 skyddsvärda skogar kvar!, tänkte Mats.) Kort därefter väntade dock nya glädjeämnen: Sveaskog förbinder sig att ge långsiktigt skydd (alltså naturreservat) till 39 Steget Före-skogar i Jokkmokk, däribland den nedersta delen av Rimakåbbo (resten är ännu ej skyddat).

Ytterligare en ängsmark från vilken vi fick se låsbräknar och ängssvampar var Mats egen tomt i Vuollerim. Här förekommer bl.a. brun jordtunga Geoglossum hakelieri, vridfingersvamp Clavaria amoenoides, sotfingersvamp C. asperulospora, ljus ängsfingersvamp Clavulinopsis subtilis och skruvbusksvamp Tremellodendriopsis tuberosa, för vilka närmast kända lokaler i regel är belägna i Svealand. Hur kan då så många rariteter ha ansamlats utanför Mats hus? En del av förklaringen kan vara att det rör sig om speciellt bra, gammal kulturmark ("biologer bosätter sig inte var som helst"), en annan att trakten kring Vuollerim är påfallande låglänt men ändå belägen tillräckligt långt från kusten för att igenväxningstakten skall vara ringa, men naturligtvis spelar undersökningsfrekvensen en viktig roll - kanhända har andra tomter en nog så rik ängsflora, fastän den inte har upptäckts.

Efter det egentliga föredragandet gick så Mats över till att visa bilder. Vi fick se honom i unga år i Sörmlandsskogarna, drömmande om riktig urskog. I gammelskog med urskogskvaliteter nära Vuollerim såg vi honom med en lavskrika ätande ur handen och Ginger vid en gammal sälg bärande doftticka Haploporus odorus och lunglav Lobaria pulmonaria. Vi fick se slåttern vid Kåikul, rikligt med topplåsbräken samt gul och röd parasollmossa Splachnum luteum och rubrum i den omgivande skogen, men tyvärr också hur fasansfullt det såg ut efter att skogen kring Kåikul kalhuggits. Stor sorg lägrade sig över församlingen!

Vi fick se Persbacka innan restaureringen med ett gult hav av smörblommor, vilket efter några års slåtter hade ersatts av ett blått hav av blåklockor. Höst- och månlåsbräken förekom här rikligt, men efter fyra års slåtter hittades en första topplåsbräken, liksom jordtungor och fingersvampar, bl.a. saffransfingersvamp Ramariopsis crocea. Vi får även se slåtterfesten som äger rum i början av augusti vid Persbacka. På Mats tomt inne i Vuollerim växer vinterskål Urnula hiemalis och tulpanskål Microstoma protracta, vackert röda skaftade "blommor". Vi får se norrsken och pärlemormoln, liksom en vit stork som förirrat sig till Vuollerim (liksom andra sydliga fåglar - fackornitologerna från söder är ofta skeptiska till dessa fynd). Bland höstens ängssvampar sågs bl.a. vrid- och sotfingersvamp samt skär fingersvamp Clavaria incarnata.

På dammen som avleder Luleälven och den gamla uttorkade älvfåran finns en rik ängslokal, paradoxalt nog. Dammängen ingår i VVO (Vattenfalls VärnOmråde) och slåttras med slåtterbalk varje år. Här växer rikligt med låsbräknar, totalt ca 40 000 individ, mest höst-, mån- och nord-, men även "Lilla Rut". Andra arter här är ängsklocka Campanula patula och fågelstarr Carex ornithopoda. I Tussilagolunden i närheten växer förutom hästhov Tussilago farfara (som är rar här) tidig larvklubba Cordyceps gracilis och klockmurkla Verpa conica; längre in i skogen förekommer norna Calypso bulbosa och bombmurkla Sarcosoma globosum. Således har Vattenfall, som förstört så mycket natur, här gjort en god insats för bevarande.

Vid den efterföljande frågestunden framkom bl.a. att det räcker att slå ängarna en gång om året, men vid restaureringen av Dammängen slogs den dock två gånger per år. En del av de undersökta ängarna är gammal, "riktig" ängsmark, men de flesta är gårdstun, som snarare slogs "för att det skulle vara vackert". Det mesta av vinterhöet i bygden togs förr genom myrslåtter - den gav bättre utbyte. Rutlåsbräken är i norra Sverige alltid småvuxen (men den kan bli stor; Älgön nu i somras nämndes). Frågan om vad växtnamnet låsbräken betyder diskuterades, varvid bl.a. Fægris förklaring om formen på vissa gamla nycklars s.k. ax framfördes. Bland möjliga förklaringar till den långsamma igenväxningen av övergivna kulturmarker i norr nämndes det låga kvävenedfallet, den korta vegetationsperioden samt den täta grässvål som ofta har utvecklats och genom allelopati hindrar trädens frön att gro. Vuollerim är speciellt, då det ligger så lågt, men ändå blott en kort tid har varit utsatt för det moderna, destruktiva kulturinflytandet. Frågan om vad som skulle hända om det fanns en Mats Karström i varje socken kunde inte besvaras, men det vore sannolikt "helt enkelt underbart".


Detta är ett referat nedtecknat av föreningens sekreterare utan medverkan av föredragshållarna. De som vill kommentera eventuella brister i innehållet bedes i första hand kontakta Botaniska Föreningen i Göteborg (botaniska.foreningen@botany.gu.se).


Botaniska föreningen i Göteborg - home: frames | no frames